Ett minne.
Jag måste skriva av mig, för att på något sätt lasta av de här känslorna. Jag skulle precis skriva in schemat i min kalender för studentdagen. Det var något som fick mig att stanna till, att tänka efter. För första gången denna terminen tänkte jag efter och nu har jag på riktigt insett att vi har två veckor kvar i skolan bara. Om två veckor är min gymnasietid bara ett minne.
Ååh nu kom min åldersfobi fram, det här har gått alldeles för fort. Har nog haft den bästa tiden i mitt liv under de här tre åren. Visst de har både funnits tårar,svek,skratt,bråk och så vidare, men de har gjort mig till den jag är idag. Det kommer bli så otroligt tråkgit att lämna allt. Att lämna denna lilla skithåla, den skithåla som jag var så sent som igår glad över att lämna verkar idag som världens svåraste sak. Det är ju mitt hem, måste jag åka? Måste jag byta min trygga lilla vardag? Jag vill inte, jag är inte redo ju. Bara stoppa allt!
Jag har varit så upptagen med allt det här med studenten, skola, projektarbete och en hel del saker däremellan att jag inte ens har haft tid att andas och se vad som egentligen håller på att hända. Bajs jag börjar bli stor.
Det är läge att säga hejdå till detta livet och börja ett nytt äventyr. Men eftersom jag inte vet något bättre än det här så är det bara så sjukt skrämmande. Efter så många år av längtan efter att växa upp så vill jag för första gången vrida tillbaka tiden, jag är inte redo och jag saknar redan mitt liv här.
Jag vet att jag kommer att vara för upptagen för att blogga här de senaste veckorna för har ton med saker att göra och jag vill inte att studenten ska bli deprimerande, så därför får jag säga hejdå nu, jag är inte redo för det men tyvärr har tiden kommit och jag måste säga hejdå till gymnasiet, det kommer bli ett av mina bästa minnen någonsin, jag vet det. BYEEE!
Jag vet att inlägget är deprimerande, men jag är deprimerad nu, med stort D!
Kommentarer
Trackback
